Vi är nu mitt i sommaren det här året, då ingenting är sig likt.
Människor har varit instängda i sina egna hem månadsvis i många länder. Där kärleken finns öppnar det här upp för en större närhet. Många “coronabäbisar” är på gång och i Sverige berättar mödravårdscentraler om att de redan börjar få fullbokat med inskrivna, blivande föräldrar. Det finns tid för goda samtal i nära relationer och det fördjupar kontakten och kärleken. Vi lär känna varandra alltmer. På djupet.
Där kärleken falnat eller kanske för länge sedan slocknat, upplever man omvänt en svår eller mycket svår tid. Innanför hemmets väggar kan mycket pågå utan att andra vet om det. Det här vittnar man om i många länder runt om i världen. Frankrike och Spanien var tidigt ute och flaggade för det här. Det är viktigare än någonsin att vi vågar stå upp för varandra. Speciellt för de svaga i vår omgivning; såsom barnen och de familjemedlemmar som inte har en röst i verklig mening. Vi får aldrig blunda för det som vi ser eller hör. I det ögonblick som vi väljer att blunda säger vi indirekt “ja” till det som pågår.
Att finnas där för våra medmänniskor är så viktigt. Lika viktigt är det också att finnas där för sin egen skull. Att inte klandra sig själv när något inte blir som vi hade tänkt. Att resa sig upp, be om förlåtelse för det som blev fel och sedan fortsätta framåt med nya erfarenheter och nya insikter. Att lyssna inåt och ta hand om sina egna känslor.
Vi har tidigare varit vana vid att stress uppstår ur alltför mycket aktivitet. När vi har alltför många bollar i luften samtidigt.
I den tid som vi befinner oss i just nu kan vi också komma att upptäcka att stress kan uppstå ur en känsla av inaktivitet. Vi har kanske för lite att göra? Vi känner begränsningar i det vi skulle vilja göra. Den här känslan kan uppstå särskilt om vi är vana vid att alltid vara upptagna med något.
Om vi brukar välja att vara väldigt aktiva/upptagna så kan det ibland bero på en undermedveten ovilja att ta tag i det som är och det som känns inom oss. Är vi fullt upptagna så hinner vi inte uppfatta det som den inre rösten försöker säga oss. Vi hinner inte med att se det uppenbara som bygger upp runt omkring oss.
Vi kan “fly med förbundna ögon” under ett helt liv och låtsas att allt är som det ska. Det gör många människor.
Vi kan också välja att tillåta att känslor och tankar får komma upp till ytan. Vi kan välja att våga känna och det kan ibland vara smärtsamt. Vi behöver då räcka ut handen och be om hjälp. Att vara i behov av någon annans lyssnande öra och hjälpande hand är högst mänskligt. Ingen orkar vara stark alltid. Ensam är inte stark. Livet händer oss alla.
För att kunna få läka och bli hel, så måste det som vi trycker ner med full aktivitet och upptagenhet i vår vardag (medvetet eller omedvetet) få tid och möjlighet att komma upp till ytan. Det kräver mod. Det kräver tid. Det kräver ibland stöd och hjälp. Ibland en nära väns lyssnande öra. Ibland hjälp från en professionell person.
Nu under sommaren har vi mer ledig tid än under övriga året. Pandemin som pågår ger många av oss ännu mer ledig tid. Vi har nu en unik möjlighet att låta det som känns få kännas. Så att det vi bär inom oss får komma till uttryck, läkas för att därefter bli till en hanterbar del av våra liv.
Att våga vara i nuet är att våga möta sig själv. Att inse att ingen är perfekt. Att det är en del av livet självt; att formas och ständigt utvecklas. Livet är föränderlighet. Att idag våga göra annorlunda än igår. Bryta mönster. Våga visa sig sårbar.
Jag önskar dig en sommar fylld av ljus, kärlek, mod och närvaro.